Skistar tvingades permittera nästan all personal och tillfälligt stänga ner alla sina anläggningar, samtidigt som de i media anklagades för att ha tagit hit smittan. Men Stefan Sjöstrand är inte den som låter sig knäckas av kriser. Tvärtom.  
”Alla lampor blinkade rött. Det var väldigt hårt tryck på oss, men jag blir oftast rätt lugn och samlar mig i skarpa lägen. Jag trivs när det är lite stökigt och där det behövs förändring. Det passar mitt ledarskap.” 

Tillsammans med ledningsteamet tog han fram en ny affärsplan, bestämde att Skistar skulle lämna anläggningen Sankt Johann och utveckla bolaget från att enbart ha arbetat med alpin skidåkning till en året-runt-verksamhet. Och sedan den ödesmättade marsdagen då Stefan Sjöstrand tog över som vd har Skistar ökat sin omsättning med över 80 procent.

”Det är jättekul. I det stora hela handlar mycket om ens mindset. Du kan bestämma dig för att allt är skit, eller så kan du bestämma dig för att se möjligheter. Jag hör mer till den sistnämnda kategorin och den inställningen försöker jag också sprida till mina medarbetare.” 

Med en bakgrund som vd för flera stora bolag och sina 13 år i toppositioner på Ikea, är han också van vid att hantera oförutsedda kriser. Dessutom har han alltid ett ess i rockärmen: Ingvar Kamprads Nio budord, som Ikea-grundaren skrev redan 1976 och utvecklade 1996.

”Hamnar man i ett dilemma så finns det ofta väldigt bra svar här”, säger Stefan och plockar upp ett vältummat litet häfte ur sin ryggsäck.  
”Som det här”, säger han och drar pekfingret längs några understrukna rader: ”Man får aldrig glömma respekten för varandra. Några av oss gillar att gå annorlunda klädda, andra att ha sportbilar eller gå på operan. I jobbet håller vi en kostnadsmedveten fana högt, i privatlivet respekterar vi varje individs sätt att välja väg.”    

Stefans Sjöstrands egen väg började långt från både sportbilar och operahus – på en bondgård med tio tusen grisar i Slöinge utanför Falkenberg. Här växte han upp med sin mamma efter att föräldrarna skilt sig när han var två år.  
”Jag brukade säga till mamma att hon får gifta sig med vem hon vill, bara det inte är med en skäggig bonde, men av någon anledning blev det så.” 

Stefan trivdes aldrig riktigt på bondgården, och hans pappa, som bodde långt ifrån, träffade han mest på loven.  
”Ett sätt för mig att skapa ett oberoende, tjäna pengar och komma från gården lite grann, var att jobba extra. Så jag började på en resebyrå och arrangerade bland annat bussresor till ett diskotek i Kullaberg.” 

Han var bra på det: att fixa saker.  

”Jag tror det är ansvaret som jag trivs med. Jag tycker om att förändra, ta fram en plan och få den att hända”, säger han och böjer sig fram över bordet.  

”Alla har olika intressen och jag älskar verkligen att jobba. Att vara dedikerad något. Många av mina närmsta vänner sitter också på höga positioner, och vi tycker om att ta power walks tillsammans och bolla olika saker. Jag ser inte mitt jobb som ett jobb, det är en livsstil.” 

Livsstilen är något hans fru Helen, som han träffade redan på insparken till gymnasiet, och deras tre numera vuxna barn, är vana vid. Genom åren har Stefans yrke resulterat i att de bott i Frankrike, Kanada, Holland, Älmhult, Lund, Köpenhamn och Stockholm.  ”Helen har varit motorn i att hålla ihop Familjen AB. Om inte hon hade gjort det så hade jag aldrig kunnat jobba så som jag har gjort.

Det har varit ett teamwork hela vägen. Men jag minns att hon vid något tillfälle när vi bodde i Holland sa, ’varför flyttade vi ens hit? Du är ju aldrig hemma!’ Jag tror att nyckeln har legat i att vi alltid varit öppna mot varandra och tagit alla beslut gemensamt.” 

”Ja, hur fasen får man till det? Jag är rätt bra på att koppla av när jag är ledig och då är jag gärna ute i naturen med familjen, vandrar och upptäcker olika saker. Jag jobbar sällan lördagar men nästan alltid söndagar. Det är ett sätt att förbereda mig mentalt för veckan.”  

Han hinner också i kapp en del när han kör bil, vilket han gör ofta och mycket.  
”Sedan jag fick min Audi Q8 e-tron i december har jag kört över 2 500 mil”, säger han.

Som vd för ett bolag som strävar efter en fossilfri verksamhet ser han det som självklart och föredömligt att köra elbil.  
”Men jag var skeptisk i början. Att köra så långa sträckor som jag ofta gör verkade jobbigt med tanke på laddningarna. Nu vet jag att det bara handlar om att ha rätt mindset. Jag talar exempelvis aldrig i telefon när jag laddar, utan då svarar jag på mejl. Det är perfekt att slippa ha en full inkorg när jag kommer fram.” 

Återigen, det handlar om att ligga steget före.  

Smoothien har stått orörd under hela vårt samtal medan morgonsolen har klättrat högre upp på himlen. Vintersäsongen är på ingång och då vill han vara där det händer: i fjällvärlden.  
”Jag trivs som bäst när jag får träffa några av våra tre miljoner gäster, gärna i liften. Då kan jag passa på att fråga vilka de är, vad de tycker om oss och vad vi kan göra bättre.” 

Och när jag slutligen frågar hur han – efter alla år av toppositioner, fina siffror och styrelseuppdrag, vill bli ihågkommen funderar han en stund. Innan han till slut landar i de få orden:  
”Att jag var en bra person. Det är det allra viktigaste.”