Text: Ola Liljedahl ― Foto: Karl Nordlund ― Källa: Audi Magazine nr 02 2023 – 12/08/2023
Andreas Lundberg öppnar dörren till sitt showroom på Wallingatan i Stockholm. Det står tavlor överallt. Hans fru Annie försöker fixa en krånglande kaffemaskin efter att Andreas, misstänker hon, tryckt på för många och fel knappar samtidigt.
Om några timmar har två kunder bokat tid. En av dem har meddelat att hon ska köpa en tavla men är osäker på vilken. Egentligen säger det en del om Andreas Lundbergs position just nu. Hans fotokonst säljer, kort sagt, mycket i både Sverige, Norge, USA, Asien...
Han skakar nästan lite generat på huvudet: ”Det är svårt att fatta. Jag har beställningar på tavlor som köps osedda. Helt enkelt för att de inte är fotograferade ännu. Det är lite surrealistiskt när någon bokar och beställer nummer 1 av fem ex när den bara finns i mitt huvud.” Fast det är smickrande, förstås.
Andreas Lundberg
Vill du prata i fem minuter med Andreas Lundberg bör du ha en halvtimme över. Han är verbal, om man säger så. Vill du dessutom prata fotografi behöver du timmar. Då finns det inget stopp. Kanske blir det så när man har foto i sitt dna.
”Mamma var fotograf och kopist på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås, så jag växte mer eller mindre upp med fotografi. Jag minns fortfarande hur jag fascinerades av den miljön, både som yrke och livsstil. Det låter lite klyschigt men jag älskade känslan av att man kan frysa ögonblick”, säger han.
Ivrig och entusiastisk fick han snart egna uppdrag. ”Jag var 14 år och hade en medioker kamera, men en vinterdag halkade jag och tappade den.”
Där kunde fotokarriären tagit slut. Tårögd såg han sin framtid ligga trasig i snön. Möjligen förlorade tecknarbranschen en framtida stjärna då – eller inte. Teckna var i alla fall den plan B som aldrig behövde sättas i verket.
”De andra fotograferna på VLT gav mig en gammal sliten F3:a, en Nikon alltså, och två objektiv. Ljusmätaren fungerade inte. Då var det krångligt men i dag är jag jätteglad för det. Jag tvingades lära mig att tänka ljus från början.”
För att göra en lång historia kort blev han pressfotograf på Aftonbladet. Han reste över hela världen och gjorde allt från tunga traffickingreportage till sport. Han sa upp sig efter några år och gjorde uppdrag för stora magasin och gled över mot den kommersiella och lukrativa reklamvärlden.
Han funderar högt: ”Jag var nöjd men kände att även om jag fotograferade mycket mode var jag ju inte så intresserad av mode egentligen. Jag ville bara göra fina bilder.” Det där gnagde i honom.
Andreas Lundberg är modefotografen som tröttnade på att fotografera vad andra bad honom göra. I konstfotografin hittade han ett alldeles eget uttryck.
Andreas och hustrun Annie gör konstsatsningen tillsammans. Andreas fotograferar medan Annie sköter allt det praktiska runt omkring.
Andreas Lundberg är modefotografen som tröttnade på att fotografera vad andra bad honom göra. I konstfotografin hittade han ett alldeles eget uttryck.
Andreas och hustrun Annie gör konstsatsningen tillsammans. Andreas fotograferar medan Annie sköter allt det praktiska runt omkring.
När han nu sitter bland tavlorna i sitt showroom och diskuterar med Annie vilka bilder som ska till ett galleri i Montana, USA ser han i backspegeln att en middag 2014 förändrade allt. Fast det fattade han inte då.
”Det var en födelsedagsmiddag hos en kompis och jag hamnade intill Per Broman, han som var med och startade Fotografiska. Jag kände egentligen inte honom men vi pratade foto lite allmänt och han undrade varför jag inte gjorde något eget. Det var inget mer med det. Han bara slängde ur sig det och sedan pratade vi om annat. Men där och då insåg jag att jag bara hade fotograferat det andra bad mig göra…”
Andreas tittar runt bland sina tavlor och fortsätter: ”…och där sådde han ett frö.”
Nu växer vissa frön långsamt. Andreas fotograferade vidare på uppdrag medan han sökte ett eget konstspråk. Det gick ett år. Det gick två år. Han träffade Annie som blev blev en del i konstresan.
”Det där malde i mig hela tiden, men jag visste inte vad jag ville göra. Men en dag berättade en faster en historia för mig från när hon var ung. Jag blev helt fascinerad. Det var som en historia som man kan skrapa lite på och upptäcka nya lager.”
”Skulle jag kunna förpacka den historien på mitt sätt, ta inspiration av hennes berättelse och med stort utrymme ta ut svängarna och göra en bild av det?”
Det var 2016, två år efter att fröet såtts. Nu jäklar. ”Jag gick i gång på idén. Planerade, skissade. Vi flög upp en dansk modell till herrgården i Upperud, i Dalsland, som min familj kommer från. Annie hjälpte till med hår och vi gjorde två bilder och det kändes fantastiskt.”
Sedan tog det stopp. De två bilderna bara låg där. Det gick ytterligare ett år. Det gick två år. ”En kusin undrade 2018 om jag ville öppna ett galleri vid akvedukten i Håverud, vid Dalslands kanal. Jag skrattade bara. Glöm det! Här kan man sälja öl och glass men inte konst.”
Eller…
”Vi bestämde oss för att testa. Jag och Annie kände många tunga namn inom fotokonsten, som Maria Friberg och Helena Blomqvist, och tog tavlor från dem till vårt Galleri Skutestan. Plus en del andra. De två bilderna jag hade gjort två år tidigare hängde jag också där, lite tveksam, och en del andra mer vanliga fotografier av artister och annat.”
Han skakar på huvudet. ”Jag ryser nästan när jag tänker på det. Det kom in ett par första dagen och köpte båda mina konsttavlor. Vi sålde sedan galet mycket under fem sommarveckor.”
Andreas Lundberg
Han letade fler historier, Silent Stories, och gjorde bilder av dem på sitt eget sätt. Plötsligt hade han hittat sitt konstnärliga uttryck, sitt konstspråk. Fröet som såddes på den där middagen 2014 hade fått växtkraft. Då kom pandemin...
”Den vanliga fotobranschen tog stopp. Alla mina stora jobb avbokades. Med facit i hand kan jag därför se att pandemin knuffade oss i rätt riktning. Vi hade vårt galleri i Håverud. I och med pandemin hittade andra dit. Göteborgare tog en längre sväng, norrmännen dök upp. Vi sålde helt slut. Till och med mattorna som inte var till salu sålde vi.”
Annie skrattar: ”Det var helt galet faktiskt”, konstaterar hon.
Annie är frisör i grunden. Helt fantastisk frisör enligt Andreas som visserligen hade rakat av allt sitt hår fem veckor innan de träffades. Konstsatsningen ser de som ett gemensamt projekt. Annie gjorde först håret på alla modeller och efter ett tag även allt smink.
”Konstnärskapet, planeringen gör jag. Men i det praktiska kommer Annie in. Vi bollar idéer och i en del kommande projekt kommer hon att ha en ännu större roll.”
För planer finns det. Massor. ”Jag har en svart bok där jag skriver ner alla idéer, skissar, ritar, antecknar. Själva fotograferingen kan föregås av två års funderande kring en viss bild. Jag har kanske 20 på gång samtidigt.”
För sin konst har han satt upp egna regler.
”Jag fotograferar med en digital Hasselblad och bearbetar som man kan göra i ett mörkrum. Jag klipper inte ut och flyttar pixlar. Allt ska göras i kameran. Det jag lärt mig, från kopiering som 14-åring via pressfotografuppdrag till stora reklamjobb, har jag nytta av nu.”
Han berättar entusiastiskt om tavlan La Belle som han tror mycket på. När man sneglar runt bland tavlorna för att se den förstår man plötsligt att den inte heller finns ännu. Efter midnatt, när han lagt sig, drar den kreativa processen i gång i hans hjärna. Då glöder det i den svarta anteckningsboken.
”Och glöm inte duschen”, påpekar Annie.
”Sant”, säger Andreas, ”där sker mycket problemlösning. Och ändå vill jag betona att jag duschar snabbast i familjen. Jag vet inte, kanske är det blodet som cirkulerar snabbare i en varm dusch. Det händer hur som helst något. Ett exempel: Jag hade skissat länge på ett verk som hette Vit. Dagen innan fotograferingen hade vi fixat åtta vita plagg som skulle testas och allt var klart. Jag klev in i duschen, vattnet kom och jag insåg bara att, nej, det ska vara svart.”
”Jag trodde att han skämtade först”, säger Annie. Men det som skulle bli Vit fick bli en stor svart tavla – som såldes på en gång.
Det var Per Broman, medgrundare av Fotografiska, som uppmuntrade Andreas att satsa på konstfotografi.
Andreas levererar oftast själv sina tavlor – som packas in i hans svarta Audi A6 – direkt till kunderna.
Det var en faster som inspirerade Andreas till hans första konstprojekt, Silent Stories.
Andreas levererar oftast själv sina tavlor – som packas in i hans svarta Audi A6 – direkt till kunderna.
Det var en faster som inspirerade Andreas till hans första konstprojekt, Silent Stories.
Ofta levererar de tavlorna själva. De packar in dem i sin svarta Audi A6 och kör hem till kunden.
”Många gillar historierna bakom och det känns fint att träffa de människor som faktiskt köper tavlorna. Vi har varit till fattiga studenter, där det känns stort att de lägger sina ynka pengar på något vi gjort, och till miljardärer med helt fantastiska konstsamlingar. En gång bar vi en tavla, som var lite för stor för bilen, och gick med den genom halva Stockholm.”
Och apropå gå, vart är han på väg?
”Jag vet inte riktigt. Det är lätt att vara den glada labradoren som bara viftar på svansen och säger ja till allt. Jag var säkert mer så förr. Nu har jag insett att man måste styra mot det håll man vill.”
Ålder: 50 år.
Familj: Gift med Annie. Barnen Oskar, 18, Aurora, 11, och Karla, 6.
Bor: Lägenhet i Stockholm, sommarhus i Dalsland.
Yrke: Fotograf som nu gör succé med sin fotokonst.
Största konstupplevelse: ”När jag köpte min första print på Staley Wise Gallery i New York. Ett fantastiskt fotografi av Melvin Sokolsky som han tog för Harper’s Bazaar 1963. Fortfarande en av mina favoriter.”
Fotograf som inspirerar: Nick Knight.
Kör: Audi A6 Avant quattro.
