Även om Karin Frick trivs i sportvärlden har hon på senare år börjat drömma om andra arenor. Hon driver sitt eget bolag, är ofta konferencier och har lett program som Barncancergalan, Ninja Warrior och Nyhetsmorgon. Något hon skulle vilja göra mer utav.
”Jag kom till ett vägskäl för några år sedan när jag höll på att förhandla nytt kontrakt med Discovery och samtidigt fick frågan om att bli presschef för herrlandslaget i fotboll. Även om det var hedrande kände jag att jag inte var klar som journalist och med tv då, men i framtiden skulle sådana typer av jobb kanske vara något för mig. Jag är också sugen på helt andra tv-format, kanske ett eget intervjuprogram med någon form av twist.”
Hon bryter av en bit av croissanten och säger att hon aldrig skulle tacka nej till ett jobberbjudande på grund av rädsla, men att hon har höga prestationskrav.
”Jag är sällan nöjd med mig själv. Jag vet inte var det kommer ifrån, min uppväxt var full av uppmuntran. Men det är så lätt att mäta sig i sina prestationer när man syns hela tiden.”
Att vara offentlig är något hon har en dubbel inställning till. ”En del känner nog inte igen mig direkt vid namn, vilket jag tycker är ganska skönt. Nu är jag ju inte Sveriges mest kontroversiella person, min före detta man har inte velat vara i offentligheten och vi har valt att aldrig visa upp våra barn på sociala medier.”
När paret skiljde sig 2021 och medierna rapporterade om det blev jobbet en räddning. ”Jag mår som bäst när jag har mycket att göra, så det var skönt att jobba, resa och vara med kollegerna. Även om det var en bra separation var det naturligtvis också en sorg. Vi har en otroligt bra relation i dag, vilket jag är så tacksam för.”
Hon berättar att hon förändrats en del de senaste åren. ”Jag har lärt mig att vara lite mer krass, rak och vet vad jag vill”, säger hon och blickar ut över den vårvintriga förmiddagen.
Hon påminns om duggregnet på Kaggeholm.
”Jag önskar verkligen att jag då hade varit så som jag är i dag. I så många år tyckte jag att jag inte var tillräckligt bra för den här branschen och hade prestationsångest, men tack vare alla kolleger, framför allt manliga, som ständigt har peppat mig till att tro på mig själv, har jag varit kvar. Jag har fortfarande massor att lära, men jag har en helt annan trygghet i mig själv nu. Och det är så skönt.”