För egen maskin

Roslagens landsbygd är lika vacker som generiskt svensk: röda hus, gläntor, skogsbryn, lador, kossor som lakoniskt idisslar. Här, i ett nybyggt hus i äldre stil, bor Lisa Nordén. Hennes hund Leo, en miniature american shepherd med pigga blå ögon, hälsar välkommen med upprymda skall.  

Lisa gör sig några rejäla mackor och ursäktar sig för att hon kommer att äta medan vi pratar – men gudarna ska veta att hon behöver all mat hon kan få. När vi ses har det inte ens gått två veckor sedan hon kom i mål på en niondeplats i vad som förmodligen är den tuffaste triatlontävlingen i världen: Ironman på Hawaii. Natten efter tävlingen låg hon på hotellrummet och kräktes. Läkarna sa att det var dags för akuten om hon inte blev bättre. Så långt gick det inte, tack och lov. Men kroppen behöver fortfarande återhämta sig.  

”När man går över mållinjen är det en fruktansvärt skön känsla, oavsett om man har gjort ett bra eller dåligt lopp.  Man orkar inte gå längre: höftböjarna är slut, vaderna är slut.  Två funktionärer fick leda mig. De satte mig på en stol. Jag ville ha vatten över huvudet och en cola – något kallt och gott.”

Kan du sätta ord på den känslan?  

”Det är något slags blandning av lättnad och … tillfredsställelse. Över att vara klar, att man genomfört någonting som är väldigt jobbigt. Att jag har besegrat de här signalerna man får hela tiden: Är du trött? Men sluta då. Man kan alltid välja att vika ned sig – men jag gjorde inte det den här gången heller.”

Här är det kanske på sin plats med några upplysande ord om triatlon. I korta drag handlar det om att först simma, därefter cykla och slutligen springa. I OS – där Lisa Nordén tog silver 2012 – simmar man 1 500 meter, cyklar 40 kilometer och springer 10 kilometer. Men i Ironman kör man fulldistans, det vill säga 3 900 meter simning, 180 kilometer cykling och avslutningsvis ett helt maraton, alltså lite drygt 42 kilometer.  

Smaka på de siffrorna igen: när du simmat nästan fyra kilometer och cyklat arton mil – då ska du snöra på dig löparskorna och springa ett maraton. För en vanlig dödlig människa är det närmast obegripligt jobbigt.  

Men Lisa Nordén har gjort det i tjugo år nu. Hon har VM-guld, EM-guld, OS-silver, bragdguld och så många SM-guld att det knappt går att räkna. Hon har gått skadad i flera år, rehabiliterat och tränat upp sig igen, för att satsa på fulldistanstriatlon. Nu ska hon fortsätta på det spåret ”så länge jag känner att jag utvecklas”. Kort sagt: hon älskar triatlon. 

Men vi tar det från början. Allt började egentligen i stallet. Fälttävlan var hennes första idrottskärlek. Där fick hon sina första sportkickar och där lärde hon sig det som kanske är den största framgångsfaktorn för en konditionsidrottare: disciplinen. Att kunna försaka saker för att bli bäst. Pann­benet. Att bita ihop och göra det som krävs.  

”Jag växte upp med en ensamstående mamma och vi hade inte alls lika mycket pengar som många andra inom häst­sporten. Mamma sa alltid att `jag stöder dig hela vägen, men då måste du engagera dig till hundra procent´. Det var hästarna som gick först, kompisarna fick vänta på helgerna. Det var väldigt fostrande.” 

Men någonstans började kärleken till fälttävlan att rosta. Andra kunde köpa elithästar för hundratusentals kronor. De kunde anlita tränare och hjälpryttare. Och i dressyr­delen av fälttävlan blir man bedömd av domare. Det tilltalade inte henne. Av en slump testade hon cykelsporten. Och det gick bra. Väldigt bra. 

”Jag var ganska stark på att cykla, det gick lätt för mig. Jag körde SM i tempo som junior och blev sexa när jag var helt ny och grön. Jag hade en stark motor, upptäckte jag.” 

När hon och mamman sedan flyttade till Australien gick hon med i den lokala triatlonklubben, även om hon ”knappt kunde simma” som hon själv uttrycker det. Efter det var det triatlon som gällde.  

Hon har i flera intervjuer beskrivit den extrema träning hon sedan utsatte sin kropp för. Hur hon pressade sig att tävla, träna, träna, tävla. Inte för att hon var tvungen, utan för att hon ville. Hur kroppen till slut sa ifrån, och hon var tvungen att nästan börja om från början. Sakta bygga upp fysiken igen, på ett lite annorlunda sätt. Kanske inte varsamt, det är inget ord man förknippar med elitsatsande triatleter. Men kanske lyssna lite mer på signalerna.  

Som sagt: Lisa Nordén älskar verkligen triatlon. 

Varifrån kommer den här fysiken? För det är ju inte vem som helst som kan ta OS-silver i triatlon.

”Triatlon handlar om att träna. Det du ger i träning får du tillbaka i resultat. Det är det som jag tycker är så givande med det. Det som skiljer mig från andra är att jag är beredd att träna hårt. Jag har ju gjort det här i 20 år.”

Sedan då? När karriären är över, vad vill du göra då? 

”Ja, något måste det ju bli. Jag fattar också att jag inte kan hålla på för evigt, men så länge jag utvecklas vill jag fortsätta. Efter det kan jag tänka mig något i stil med det jag och Calle (Friberg) håller på med nu: event, sponsring. Vi driver ­Bauhaus Sportklubb till exempel.” 

Hon brer sin tredje macka i den välstädade stugans kök och bjuder på påtår. Hennes sambo, mountainbikecyklisten Calle Friberg, har gjort oss sällskap vid bordet. Hunden Leo har fått gå undan till ett annat rum (glädjeskallen blev lite för intensiva). Utanför stugknuten råmar en ko. På tomten står en svart Audi Q8 e-tron, full av sponsordekaler.  

”Jag skulle ju önska att jag var en sådan som cyklade överallt, eftersom jag håller på med en sport som innefattar cykel. Men det fungerar helt enkelt inte. Jag orkar helt enkelt inte cykla en mil till affären efter en dags träning. Därför är det här med elbil helt fantastiskt. Jag behöver den för att åka till simträningen, till min tränare i Falun och till perfekta löpområden. Den möjliggör träningslivet.”


Hur kommer ditt triatlonpsyke fram i vardagen? 

”Det kan nog Calle svara på bättre, ha ha! Fast kanske när jag nu börjat träna agility med Leo. Jag läser på, går `all in´ och blir jättetaggad. Så det kanske blir agility när triatlon­karriären tar slut.”